16 feb. 2012

Vanvårdsutredningen - en vanvårdad utredning


Vilka konsekvenser får ett samhälle som säger ja och amen till en utredning som är full av allvarliga brister, verkställd på regeringskansliet och som det dessutom har satts ”forskningsstämpel” på?
Jag talar om SOU 2006:05. Vanvårdsutredningen i vardagligt tal.
Utredningen har tagit över 5 år och dens faktiska kostnad ligger i miljardklass. Till vilken nytta har skattebetalarna bekostat denna utredning?

Godtycklig kartläggning av övergrepp
Jag intervjuades år 2008, men vi är många som vet om bristerna.
I direktivet för Vanvårdsutredningen stod att: "En särskild utredare ska granska allvarliga övergrepp och vanvård vid institutioner och familjehem inom den sociala barnavården.” 
I en bilaga till fullmakten, som vi intervjuade inte fick ta del av vid intervjun, framkommer vilka faktorer som däremot skulle kartläggas: ”placeringshistorik, antal tillsynsbesök av barnavårdsnämnd/socialtjänst, noteringar om medicinering har förekommitsamt hur myndigheten såg på kontakt mellan barnen och dess anhöriga...”

Inom utredningen har man givetvis inte kunnat kartlägga varken noteringar om medicinering, vanvård eller övergrepp, då det utöver sunt förnuft och juridisk spetsbehörighet saknades medicinsk och psykiatrisk kompetens. Utredningens syfte har inte uppnåtts och därför är målet om att förhindra nya övergrepp i svensk samhällsvård inte ens en duvskit värd, men en parentes för syns skull. Någon risk- och konsekvensanalys av den svenska sociala vården är ännu inte gjord. Utan insyn är tillsyn omöjligt att förverkliga, även i teorin. Man är fortfarande aningslös om priset för att ödelägga liv när, var och hur.

Ensidig problematisering av berättelserna
I direktiven för utredningen stod att de skulle "använda sig av vår berättelse". Problemet är att så skedde inte. Särskilde utredare och f d socialchef Göran Johansson plockade ut vad han ansåg viktigt: om barnarbete, om svält (fattigdom), om fula ord och fysiskt våld med tillhyggen.
Han har sin gamla socionomutbildning i bakhuvudet. Det ensidiga perspektivet att problematisera utifrån klass, kön- och etnicitetsperspektivet står sig fortfarande. Han vittnar om den på sin blogg. Bara till att läsa.
Vi så kallade vanvårdade sågs alltså som en homogen grupp som skulle buntas ihop och slås ihjäl. Vi skulle ses och presenteras som offer, men fortfarande inte behandlas lika inför lagen.

Fejkade nya berättelser
Som ansvarig utredare drog sig inte Göran Johansson för att i delrapporten 2010 kopiera och klistra ihop ur de cirka 400 stycken intervjuades berättelser, så att nya sådana uppstod. Det kallas fejkning inom journalistiken.
Britta Svensson, Expressens krönikör, förefaller inte ha avslöjat det än utan talar om dessa fysiskt ”hemska barndomsberättelser”, vilka inte är så hemska i förhållanden till de faktiska sanningarna!

Min berättelse ingick i fejkningen, vilket jag snabbt avslöjade. Svaret jag fick var att man ville sekretesskydda de intervjuade.
Sanningen är en annan. Man saknade både kunskaper i hur man hanterar forskningsmaterial samt ville man mörka för att rådande teoribildning ännu ska gälla. På så sätt kan rashygienismen fortfarande underhållas.

Utredningen utnämns till Sanningskommission
Dåvarande folkhälsominister Morgan Johan(s)son tvingades starta utredningen, men det berodde varken på mod eller på politisk vilja att göra upp med det förflutna. Tvärtom menar jag.
Han tillsatte sin kompis som särskild utredare. Den lojale kamraten Göran Johansson är Sveriges svar på Sydafrikas Desmond Tutu, som gav förövarna amnesti.
Det svenska svaret lyckades med skapelsen att utnämna utredningen till Sanningskommission. Men han missade visst att i Sverige ger vårt rättssystem inte stöd för den sortens ”domstol”.
Fast ingen på regeringskansliet reagerade.


Johanna Sköld, fil.dr i ekonomisk historia och före detta utredningssekreterare i den svenska vanvårdsutredningen, är numera forskare på Institutet för Framtidsstudier. Hon, som på sannolika grunder även handplockades av Göran Johansson till utredningens team, skriver också om Sanningskommission.
I Debattartikel Vanvårdade barn och sanningskommissioner hävdar hon inte bara osanningar utan visar på lakejbeteende. länk
Det är dock mycket oklart med vad hon de facto sysslade med i Vanvårdsutredningen.

Kritik mot Regeringskansliets historieforskning
Historieforskaren Johanna Bartholdsson, som har insyn i utredningen, bemötte Johanna Skölds artikel och visade på mycket allvarliga brister i utredningen. länk
Johanna Sköld replikerade på artikeln Om Vanvårdsutredningens brist på aktsamhet och sökte bortförklara alternativt underkänna utredningens brister med att bland annat lyfta fram en statistisk undersökning, som hon menade skulle bevisa hur de intervjuade själva upplevde sitt deltagande i utredningen. länk
Om Johanna Sköld hade vetat något om statistik och hur man trixar med siffror hade hon då valt tystnaden? Sammanfattningsvis svarar hon själv med att ”en enkät av det här slaget har sina begränsningar.”


Även om enkäten besvarades av 658 personer totalt var ändå frågorna styrda från början. Det fanns endast rutor att kryssa för, till utredningens fördel. Om man tänker efter så är det inte konstigt att 93 procent av de som svarade ansåg att det varit bra eller mycket bra att bli intervjuad. Men det bevisar inget om att utredningens syfte och mål har godkänts!
Att 4 procent ansåg att det varit direkt dåligt för dem att medverka är redan en signal då. Än värre är det att 25 procent av de intervjuade vägrade svara alls på enkäten vid den tidpunkten.
Jag var en av dem.
Tidpunkten för enkäten sammanföll med att Upprättelseutredningen gav förslag om upprättelse. Idag skulle sannolikt inte 90 procent ha svarat alls på enkäten.


Karriär på de vanvårdades bekostnad
Det är inte bara Göran Johansson och Johanna Sköld som söker göra sig karriär på de vanvårdades bekostnad. Även några i Upprättelseutredningens team surfar och utsöndrar i sönderfall om de ”vanvårdade”.
Före detta vanvårdsutredare Per-Erik Åström arbetar nu för Rädda Barnen, men drar sig inte för att sannolikt utnyttja de vanvårdade i eget intresse. I en artikel berättar han om personer som har intervjuats i Vanvårdsutredningen. Observera att det inte fanns ett direkt krav på att ha intervjuats i utredningen för att få delta i Upprättelseceremonin. Någon notering om samtycke för publicering av nämnda personer ges inte i artikeln. länk


Särskilde utredare Göran Johansson var nyligen inbjuden av kulturförvaltningen i Malmö kommun för att tala om Vanvårdsutredningen.länk
Vem annars skulle möta upp med blommor om inte några springjamsare i Samhällets styvbarn? Förresten, den staden har alltid legat i särklass när det gäller tvångsomhändertaganden av barn och unga och gör det fortfarande.


Beroende av utredarna
I Sverige har man lyckats med att införa ett nytt odemokratiskt föreningssystem också.
Den uppgift jag har fått är att särskilde utredare Göran Johansson valde Anne Skånér och några få till, för att företräda de vanvårdade. Vad värre är att tusentals vanvårdade har inget till övers för varken vanvårdsföreningarna eller dess representanter.
En annan förklaring till den allmänna tystnaden är att representanter har satts i beroendeförhållanden till utredarna i Vanvårdsutredningen. Med andra ord ett nytt ”Stockholmssyndrom”.

Det gick så lång att både de så kallade vanvårdade och allmänheten hade svårt för att skilja på Vanvårdsutredningen och Vanvårdsföreningar!


Politisk vanvårdad utredning
Från början skulle mången spetskompetens ha funnits med och som sakligt såg till helheten ur både ett historiskt och nutidsperspektiv.
Istället fick vi en politisk vanvårdad utredning som har särbehandlat oss som individer och det med en fortsatt olikhet inför lagen.
Som förr alltså, vilket är en väsentlig del av förklaringen till att dessa övergrepp kunde inträffa och att vi inte kunde få eller hade effektiva rättsmedel när vi sen sökte rättelse.

Jag försökte i början av 80-talet men jurister förklarade för mig att när övergreppen skedde stod jag under barnavårdslagen och ingen kunde sätta sig över denna lag.

 
Fortsättning följer i del II